På den näst sista stationen i Epernay, upps tea öfwer det nygifta parets horisont ett starkt åskwäder. Alexander begärde att hans bustru af färtek till honom skulle öfwergifwa sitt konst närs!if samt draga sig tillbaka från teatern; Vealrice deremot, en Passionerad skådespelerska, wille nödwändigt qwarblifwa wid scenen. Nu, i min ålders blomma, mitt tyktes hög: sla Zenith, skulle jag nu säga farwål åt fons sten och dess glädje? hade jag wetat det förut min hberre, att ni skulle wilja begära något fås dant, då hade jag aldrig räckt er min hand eller mitt hierta. En skådespelerskas beröm år en chimär, hens nes lager wissnar fortare ån hon förmodar. Hade jag kunnat ana att ni wille awarblifwa wid teatern, då hade jag aldrig gift mig med er! För mig är fonsten allt! Hör mig år konsten en bisak ropade Aferans der. Will ni imet tillåta mig att åter uppträda på scenen, få söker jag få skiljas från er. Od om jag skulle taga er på orden? frågar de Alexander uppbragt. Så skulle ni wisa mig en stor tjenst. RA wål! Madame, er wilja skall efterfommas. Sista Stationen. Anlända till Paris, inlemnade båda fin ans ansöfan om skilsmessa. Den tjocke gratulerade. — DH mr