Helsingborgs-Posten – 8 september 1863, sida 2

woro bjudna att öfwerwara höftidligheten. Ett wigtigt ämne war uu å bane åemligen foftys merne för dagen. AF hwad det år träfigt, menade Desirke, att wi ej funna få något passande smycke till Rosalies drågt. Den hwita slöjan skulle får stas med en juvelagraff på ena areln. Detas via har fått låna en magnifique for juverais grett, sådana, fom de hwilka brukades för en femtio sextio år sedan, af öfwerstinnan Torner. Den bar tillhört hennes mor. Rosalie behöfs wet den för fin roll, mycket bäure ån Octavia för sin. Det ginge mycket wäl an att med en guldbrosche fästa den hwita panaschen, till och med skulle en af bronz funna passera. Rosalie år för blygsam, att begära det dyrbara fmydet. Det war wål ocfå en högst obillig begås ran, anmärkte friherrinnan. Dörren till det inre rummet var öppen; hwars fen mor eller dotter wisste, att Octavia befann fig derstädes förrän hon stigande öfwer tröskeln wänligt yttrade: Mydet gerna afstär jag smycket till fröken Rofalie. i Fat Octavia lila fade wåtdslöst Desirke. Nej, detta får ej ffe. Stfjo, mamma lilla, det år Helt annat med Octavia. Du har rätt?, swarade Octavia, det är helt annat med Octavia. Octavia skall nog komma ihåg hwem hon år. Utbristande i gråt lemnade hon rummet. Mårte du aldrig få ångra dessa ord. Hwad menar du med dem? frågade modren med skarp, förehrående ton. Aj rätt ingenting, fade hon rodnande, på det hela taget håller jag mera af Octavia än Rofalie.