alltmera afföll från fin fägring, började äfwen Defiree affalla från de goda föresatser fom tyd: tes hafwa slagit rot i hennes wäsende. På Hennes enträgna begåran tillbringade för äldrarne några weckor i den tvenne mil ifrån Almby belägna residensstaden. Defiree war den meft feterade unga damen på alla baler och tilftållningar. Karlarna slogo en ring ikring henne; en del af hennes unga medtäftarinnor flöto fig till henne för att, af den strålglans fom omgaf henne, äfwen tillwälla fig några ljusglimter. Andra åter sågo på henne med sneda, afundsjuka blickar. Desirce, berusad af fåfänga och hänförd af detta lika lysande, fom såfängliga glitterwerk, glömde eler suarare ej lvssnade till modrens warningar. Jfrigt vå: skyndade friherrinnan återresan till Almby. Som ett furrogat för stadens tjusande nöjen bad hon entråget att få föra med fig en ung fröfen A., rif och af hög börd, till hwilken hon fattat ett synnerligt behag. Rosalie A. följde familjen till hemmet. Med djup fmårta förmårkte Octavia, att hon, efter hwad fom syntes, förlorat Defirees wåns skap. Knappast en blick, ännu mindre ett ord, fåwida det ej fom i fråga att utdela en befall. ning, förunnades henne. Hon drog fig tillbaka, gråt i tysther och med ett erempellöst tålamod föredrog hon mydet, tills en i sjelfwa werket obetydlig tilldragelfe inträffade, fom gaf åt hens nes hjerta det sista fåret. Baron Öes födelsedag gaf anledning till en festlig tillställning. OM fom baronen alltid fynz nerligen älskat flädespelarekonsten, beslutade mor dren i samråd med dottren, att uppföra en liten teaterpjes. Desirke, Rosalie och Octavia skulle öfwertaga hufwudrollerna. Ortens talrika grannar