Helsingborgs-Posten – 5 september 1863, sida 3

dra hade, då de kl. 1 äterwände till arbetet mött Blanchard ensam på wågen till sitt hem. Man arresterade honom, och förd till silt offer, tills stod han utan twekan och utan att röja minsta änger fin ogerning. Hans bekännelse lydde få: DÅ jag mot middagstiden git förbi Kirmoirs hus, war Emil ensam på tröskela till porten; han åt på ett potates. Jag gjorde med Dhufs wudet tecken åt honom att följa med mig; han följde med; sag hade sagdt honom att jag wissie ett lärkbo, fom fanns emellan en hafreäker och ett kornjält. Jag förde honom iill det ställe, dit jag wille hafwa honom; under det jag gid med honom på mågen, tog jag upp fyra fifelstenar, fom lågo wid wägen, hwilken git ut: med en båd; jag hade för afsigt att stoppa en af dem i munnen på honom. Emil gick förut; jag wille få honom längre in i åfern, för att funna fåtta i werket min afsigt art döda hos nom. En af mina fötter fasmade i några haf: restånd; jag föll framåt öfwer Emil, och då han blef kullslagen, satte jag ett af mina knän på hans bröst, floppade jord i hang mun och derefter en af stenarne, fom jag medtagit. Jag hade tagit fyra, för att hafwa en, fom kunde gå in i munnen och tillstoppa den fullständigt, få att jag kunde wara säker att döda bhonvar, Derefter gid jag hem och åt hos mina föråle drar, och fen till mitt arbete. På fråga om bewekelsegrunden till brottet, swarade Blanchard: mjag wille åt Emil, emedan han en gång kallat mig cron. Om de båda gossarues lyanen erhöllos föl jande upplysningar; Emil war ett mycket stilla, fedigt och snällt barn, af ett synnerligen mildt och godt sinnelag. Btanchard war en endsint och elak pojke, slog gerna och misshandlade oe mindre od) swagare, men wåägade endast på