Helsingborgs-Posten – 1 september 1863, sida 3

Men så snart wagnen nalkades de ropande, sego de. MariesAntivinette flod upprätt i midten af åkdonet; abben af Lothringen talade till henne med mycken liflighet; hon swarade honom emels säpe. ide och tyckkes ej en gäng höra hwad han ade. J den mån folkmassans hållning blef Iugs nare, förlorade hennes ögon fitt klara sken och hon blickade liknöjdt bort öfwer hopen och def rörelser. Då hon fom till palatset Egalitt, tycktes hon blifwa orolig och såg uppåt husnumren med ett uttryck fom förråde mera än en wanlig nyfic kenhet. Drottningen hade förutsett, att man ej skulle tillåta en prest af romerska kyrkan skänka henne den sista trösten; hon hade deröfwer oroat sig, och en ide edswuren andlig, abbe Magnien, fom under Richards tid anländt till conciergeriet, hade lofwat henne infinna fig på hennes dödsdag i ett hus wid gatan Saint Honor och uttala öfwer hennes hufwud abfolutionen in extremis, hwartill kyrkan berättigade äfwen def ringaste tjenare. Husnumret hade blifwit uppgifwet för Mas riesAntoinette och detta sökte han efter; Hon upp täckte det och då hon på ett teten, fom endast war begripligt för henne, hade igenkänt presten, nedlutade hon hufwudet oh bad med mycken andakt; nu höjdes henaes bröst af en lindrins gens suck och man såg ett leende på hennes läppar. Då hon anlände till revolutionsplatsen, höll kärran wid den stora allen till tuillerierna; ett ögonblick syntes drottningen försjunken i en smärtsam betraktelse; hon blef ännu blekare,