ligen börjat hwina, men att hon för öfrigt mådde wäl. Er tillstädeswarande medborgare fade an han önskade fe henne och jag tillbjöd mig förhjelpa honom dertill, det jag äfwen giorde. Följande dagen fade hustru Richard till mig: Känner ni den person, hwilken ni i går förde hu? Jag swarade att jag hade endaft fett honom hos en af mina wånner. Nå, fade Hon, det skall wara en f. d. S:t Ludvigs riddare. Wid samma iillfälle lemnade hon åt mig en bit papper, på hwilket war skrifwet el. ler slucket med en knappnäl. Derpå swarade jag: jag lofwar er alt aldrig taga någon med mig mera. Puresidenten: Huru kunde ni emot alla före skrifver såsom polisadministrator föra en fråms ling till den anklagade? Ni wet säledes ide, att en mängd ränkfmidare uppbjuda alt för att förleda administratorerna? Witinet: Han har ide bedt mig att föra honom in till enkan, utan jag har tilbjudit hus nom det, Presidenten: Huru ofta har ni åtit tilljams mans med honom? Witenet: Twå gånger. Presidenten: Hwad heter den personen? Witenet: Jag wet icke. Presidenten: Huru mycket hade han lofwat er ssör alt han skulle få tillträde? Whittnet: Jag har ej erhållit hwarken något löfue om penningar eller emottagit nägra. Wittnet: Såg ni honom på något fått göra fig styldig tid misstänkt, under det han uppehöll fig i kammaren? Wittnet: Nej. Presidenten: Har ni sett honom fedan? Wilinet: Jag har endast en gäng fett Do nom sedan.