lif. Men likwäl fordrade partiet, hwars bufwudmän woro Ronsin, Vincent, Leclere, Varlet ob def sekreterare Hebert, att enkan Capet skille dömmas; det war detta parti som tillwunnt sig den äran, att öfwerträffa Marat. Nu hade detta parti anspråk på Ber: gels tacsamhet, det hade bewisat detsa:nma ijenster den 2 Juni, till och med större tjenster än några medlemmar af Bergspartiet önskat. Huru det nu också war, kunde man ej urafkis låta wisa fin erkänsla; man halshögg henne, ty detta fordrades af dem. Den 1 Augusti utfärdade conventet ett des kret, hwilket bestämde, att Maric-Antoinette skulle ställas inför revolutionstribunalet. Den 2 Aug. kl. 2 på morgonen kungjordes decretet för drottningen; hon afhörde det utan det ringaste tecken till sinnesrörelse, sammanlade fina klädespersedlar, kyste fin dotter (jedan den 3 juli hade man kallat Henne Dauphin) res kommenderade fina barn åt madame Clisabeth och fölpe med stadiga steg municipalsoldaterna. Då hor skred fram genom en dörr, glömde hon lua fig ned och stötte få Häftigt hufwudet, att blodt flöt ur det erhållna fåret: Municis palgartsten Michonis frågade henne, vm det gjorde ndt. Hon swarade: Nej, jag känner numerc ej smärta af någonting . . . . Concergeriets waktare war densamme Ni chard, så hwilken Charlotte Corday gjort ett djupt intryck; han och hans hustru emottogo brottningen med all den wördnad och det dels tagande fom tillkommer den olycklige. Hon tillbragte natten i waktmästarens bostad och föls jande dagen öfwerlemnade Richard, under föres wändning af det stora answaret för honom, med Fouquier-Tinvilles tillåtelse åt henne den få kalade rädskammaren, hwarest den