Helsingborgs-Posten – 18 augusti 1863, sida 2

Det hat, fom pariferfolket hyste mot Ludwis XVI war politiskt od mera riftadt emot konun. gen än emot menniskan; folkets fat till Marie Antoinette war deremot på en gång politifft och personligt. Drottningen hade oförfonliga fien ender icke blott bland dem som hyllade nyar tidens äsigter, hwilka sträfwade efter att störte och omskapa monarkien utan ibland sina egna familjemedlemmar. De förra såwäl fom de sednare kunde ide förlåta henne hennes fjelfc ständighetskänsla, hennes sträfwan efter prakt, hennes förkärlek för fådana förströelser fom es tiketten fördömde. J deras ögon war til oc med drottningens skönhet och behag ett brott. Under det de wanställde hennes känslor såsom onaturliga och anklagade henunes Handlingar såsom brottsliga, hade det lyckas dem göra denna qwinna föthatlig af qwinnor. Drotts ningens lott war ej bättre: de revolutionära hade hos henne funnit en kraftigare wilja än hos den swage Ludwig XVI; de hade insett att om ett motstånd emot deras planer war före banden detta warit Mrarie-Antoinettes werk och fördenskull framställde de henne fåfom den häftiga motstånderskan mot den der friheten, för hbwilfen alla hjertan klappade; de betecknade henne såsom Franfrifes vampyr oh utländningars medbrottsling. Enigheten i hatet war endast en följd af öfs werensstämmelsen i förtalet. Revolutionen une de således wäl tyckas ett ögonblick hafwa dröjt, men den kunde ide glömma. Åiskilliga gåns ger hade drottningens namn ljudat från Cons ventets tribun för att anklaga komiten för cs beslutsamhet; men i de flesta conventåmedlems marnas mun war denna förebråelfe mera ett wapen riktadt emot motståndarna i domstolen än af ett werkligt begår efter Marie-Antoinettes