— r— — — — S—— — —— — — vid Skilsmessan från sosterlandet. Der kommer en vind öfver Östersjövåg rån Nordiska fjellenas toppar. . Till södern den viking nu ställer sitt tåg, Af ungdomslust sväller hans ynglingahåg, Der lätt öfver böljan han hoppar. Ej ville han dröja bland skogar och fjell Beständigt vid hemvanda fräöjder. ner; mer vill han njuta ehuru så säll, Då granarne nego för sången hvar qväl På ensliga, snöhvita höjder. — o flyende vind, jag vill följa dig åt, Långt bort tlll den sydliga jorden! — Hen läpparne darra och ögonens gråt För tidigt, för tidigt på gungande stråt Skall skymma den älskade Norden ! Upp! res dig, du svigtande mod, samla kraft Och slit dig ur minnenas armar ! Stig rusande uppåt likt drufvornas saft, Så skall jag ej veta hvad sorg jag har haft, Förrn vågen ej mera förbarmar. Sen gungar jag hän mot den okända strand, Dit hoppets sirener mig locka. För främmande lunder i qvällsolens brand Jag sjunger min längtan till Nornornas land, Mern nattfläktar tårarne plocka.