till min far. Denne man försökte på allt sätt att få reda på mitt namn och min adress i Paris men jag wägrade att nämna nägot för honom od förblef trogen min dyg dige och älskade Raynols grundsats: Man är ej skyldig säga sina tyraner sanningen. Anländ till Paris tog jag in vå hotel de la Provence. Der uppsökte jag Deperret, er wän. Jag wet ide huru säkerhetskomiten ere höll kännedom om det samtal jag hade med honom. Ni känner den mannens fasta faraks tär han swarade dem saningsenligt; jag har hans utsago bekräftat; der är ej något emot honom, om ide hans fasta karaktär. Jag för föfte öfwertala honom att besöka er, men han år få enwis. Skulle ni wäl funna tro att Fauchet blef fängslad såsom min medbrottsling, fastån han ej wisste om min ankomst. Jag har blifwit förhörd af Chabot och Les gendre. Chabot såg ut fom en narr. — Legens dre wille beständigt hafwa fett mig på morgos nen i fit hus, fastän jag aldrig ens tänkt på denne man. Jag förmodade ej att finna hos honom få fora talanger för att anfe honom såsom en af fäderneslandets tyranner, och hade ej för afsigt att straffa hela werlden. För öfrigt är man ej dermed belåten att endast hafwa en qwinna att uppoffra för en man som räknas bland stora män. Förlåtelse o menniska! Detta namn wanärar ert slägte; det war ett wilddjur fom skulle hafwa förhårs jat Frankrike med borgarekrigets lågor. Nu funna wi utropa: Lefwe lugnet! Himlen ware tack, att det ej war en infödd Fransman. Jag tror man låtit trycka Marats sista ord, men jag twiflar om han uttalat dem, Föl iande woro de sista ord han fade till mig, fe