Helsingborgs-Posten – 4 augusti 1863, sida 2

— Jag måste iro er, sade presten. Eu paus uppstod under hwilfen han pröf wande fig på botgöraren, hwilken ban ansåg Wara en conventmedlem fom uppoffrat et heligt öfwerhufwud för att rädda sitt eget och började åter i en allvarlig ton: — Belänf, min fon! för att frisäga fig från denna flora förbrytelse år det ej nog att man ej tagit wecfsam del deri. De, hwiaka funde förswara konungen och likwäl läto swärdel bwila i slidan, skola hafwa en swår räfenskapsdag inför wår Herre. Ack, fortfor presten, under Det han skukade betydelsefullt på hufwudel — en swår råfenffavsdag! Ty då de förblefwo owerksamma ådrogo de sig en swår stuld till denna olagliga handlingen. — Ni tror, frågade den obekante, att ett medelbart deltagande äfwen är straffbart? Soldaten som på befallning drager fin plit är äfwen brottslig? Presten fyntes obeslutsam. Glad öfwer den förwirring han såg hos denna fonungadömets puritanare och för att ej längre låta den ärewördige jansenisten grubbla öfwer safen, tillade han: — Jag skulle rodna, om jag bjöde er något honorarium för denna gudstjenst, hwilken ni hållit för konungens själ och för att lugna mitt eget samwete. En få oskattbar handling kan icke betalas med penningar. War få gr, min herre, och emoltag denna gåfwa i en helig relique. Tilläfwentyrs torde den tag fomma, då ni förstån att wärdera den. Wid dessa ord bjöd främlingen den andlag en litten owanligt lätt låda. Presten tog dm. förwånad öfwer den wördnad och höglidligbet hwarmed han yttrar sig derom. De inträdde derpå åter i hwarsdagstummef, Der de båda nunnorna wäntade dem.