Helsingborgs-Posten – 4 augusti 1863, sida 2

Den obekantes ifwer war uppriftig. Dessa fyra Guds och konungens tjenares bön utalas des med innerlig öfwertygelfe. De heliga orden lludade säsom en helig musik i denna tivstuad. Jotand öfwerwäldigades fremlingen af tårar. Detta war wid Paler noster. Presten tillade följande latinska bön, hwilken utan twifwel förstods af främlingen: Et remitte scetus regicides sicut Ludovicus eis remisit somet ipse. Ob förlåt konungamördarne såsom Ludwig XVI sielf förlåtit dem. De båda nunnorna måckte att flora tårar rull we uför den obekantes manliga finder. Själamessan war slutad. Domine salvum fac regum (Gud wälsigne fonungen) sjöngs med låg stämma och rörde de tre trogne royalisterna. De täntte uppå, att Det kongl. barnet för hwilket de i detta ögonblick bädo den aldrahögste, war fånget i fiendens händer. Sedan sorgegudstjensten war flut, gaf presten de båda nunnorna ett tecfen, fwarpå de drogo sin tilbaka. Då han såg sig ensam med den obefante, gick han bort till honom med eu mild och sorqsen uppsyn och fade i saderlig ton: — Min fon, om ni fölat edra händer i den kongl. martyrens blod, få förlita på mig. Det gifwes ej nägra fel, då de få uppriftigt ångras, fom ej blifwa förlåtne. Wid dessa första ord af den andlige uppenbarade främlingen en owillforlig rörelse; sedan syntes han åter lugnare och såg stadigt på preften. — Min fader, fade han till honom i en rörd ton; ingen fan wata oskyldigare än jag ill det utgjutna blodet.