Denna gång märkies i den djupa tystnaden tydligt ste af en man på trapporna. Presten dolde fig i ett slags skäp och nunnorna kastade några lunspor öfwer honom. Knapt var presten gömd förr än tre flag på dörren kommo de stackars systrarne att darra; utan att säga ett ord, sågo de stackars systrarne frågande på hwarandra. De tyckies båda wara omkring 60 är; gamla; sedan 40 är skiljda från werlden liknade de plantor, hwilka hälla på att dö, då de aflägsnas från den luft i drif huset de äro wanda wid. Wanda wid Flofters lifwet, förstodo de fig ej på ett annat lif. En morgon woro deras galler lösbrutna och de förskräcktes öfwer att finna fig fria. Man kan lätt föreställa fig bwilket sorgligt intryck revo. lutionen werkat på deras oskyldiga sinne. Då de ide woo i stånd, att med sina klosterlika begrepp kinna draga lifwets beswärligheter och till och md ej kunde fatta fin belägenhet, få liknade d barn, hwilka man wårdat. men fom plötsigt gå miste om den moderliga tills synen; debådo stället för att klaga. Äfwen nu, seend en sara hota, förblefwo de stumma och lidane, ty de kände ej något annat förs swar än en christliga ödmjukheten. Manna fom inträdde uttydde denna tystnad på sitt fat; han öppnade dörren och fram trädde pläåsligr. Nunnocna darrade då de i honom igenkände den person som sedan fem a fer dagar smugit omkring huse: för att under rätta fig om dem, Orörliga betraktabe de hos nom med sorglig nysikeahet, såsom en wildes barn betrakta en fremling. Mannen war of medelmåttig wert; ingens ting i hais hällning, miner och anletsdrag håns tydde på elakhet. Han stod äfwen stilla och såg sig onkring i kammaren.