ban utgjorde föremålet för deras lifligaste vm forger. — Hwarför skola wi twifla vå Gud? fade han med klangfull ftåmma. Wi sjöngo hans lof midt under mördarnes och de döe:des skrik i Cormilites-flostret. Om han will art jag skall räddas undan desja slagtare få sker det helt fäfert, hwad han bestämt för mig wil jag utan knot underkasta mig. Herren beffyds dar de fina och fan efter behag öfwer dem sörfoga. Jag måste sysselsätta mig med er och icke med mig sjelf. — Nej, fade de båda gamla fruntimren. — Här äro oblaterna till nattwarden, fade den antända, under det hon räckte presten den lilla asken; men, ropade hon plötsligt, jag hör någon fomma i trapporna. Alla tre lyssnade. Bullret npphörde. — Förskräckens ide, fade presten, om någon försöfer intränga til of. En persor, till hwils ken wi hysa förtroende, har säkerligen tagit mått och steg för att öfwerskrida gränsen och skall afhemta brefwen som jag skrifwit til hers tigen af Lorges och markis von Bethume, att de må funna befria ev från detta förfärliga land, der död och elände hota. — Min plats är der, hwarest offret år, swarade presten med dystert allwar. De tego oh betraktade fin wård med ty ft beundran. — Syster Martha, fade han, under tet han wände fig till Henne fom hemtat oblaterna, Detta bud skall swara Fiat voluntas på ordet Hosanna. — Någon år på trapporna! ropade den ena af sostrarna, under det hon öppnade en lucka fom war anbragt på taket.