Den bräckliga kojan war byggd af mursten och säg få eländig ut fom om minsta windstöt skulle bringa den öfwer ända. Det bruna, med mossa betäckta tegeltaket war på flera stäållen nedsjunket såsom dukade det under för snön som låg derpå. Hwarje wåning hade tre fönster, bwars bägar woro få förruttnade, att winden tycktes fritt spela derigenom. Detta hus lifnade ett gammalt flott. Elt matt ljud. sken genomträngde de oregelbundet anbragta taffönsterna i ofwanwäningen och den öfriga delen of huset war mörk. Den gamla frun feg ide utan fwårighet uppför trapporna, hwarwid ett nedhängande rep tjenade i st. f. leditång. Hon bultade hem. lighetsfullt vå dörren till rummet i öfwersta wåningen och salte sig på en stol fom en gams mal gubbe bjöd henne. — Göm er! Göm er! fade bon till honom, ty faltån wi fällan gå ut äro wåra steg fände oc) ulspionerade. —, Hwad är det då? frågade ett gammalt fruntimmer som satt wid eldsiaden. Mannen, som redan sedan några dagars tid smugit omkring huset, har i afton följt mig hii. Wid dessa ord sågo de tre innewånare i windsfammaren på hwaramta och deras ans letsdrag tillkännagåfwo den största förskräckelse. Gubben war på det häftigaste upprörd, troligen hade han det mesta att befara. När man nedtynges af en for olycka jbörjar en modig man att betrafta sig som eti offer och sina lefnadsdagar såsom lika många öfwer ödet wunna segrar. Af de blickar, hwilfa de båda fruntimren fåstade på gubben kunde man lätt gissa till att