Helsingborgs-Posten – 28 juli 1863, sida 3

hennes anletsdrag Hennes klädeprägt war en återftod af benncå fordna praft. Det war ut nött siden, en gammalmodig kapva, forgfålligt lagare spetsar. Borgarfelket, wacklande emellan medlidande ob egennytta, försökte att genom ord lätta sitt samwete. — Men, medborgarinna, du fer mydet swag ut. oo Will madame ide sörtäta något? frågade frun. — Wi hafwa en god stel att bjuda på, fade pastejbaqaren. — Det år kallt oh madame måtte hafwa frufit mycket vå wågen hit; ni fan en stund hwila er och warma er hår. Wunnen genom den wälwilliaa tonen i dessa ord, tillstor damen att en man hade följt henne och att hon fruftade enfam återwända Hem. — Ar det ingenting annat? frågade mannen med den röda mössan. Wänta då, medbors garinna! Han gaf fin hustru louisdoren och under det ban fånde inom fig något fom en handels man måfte erfara, når han för en medelmåts tig wara erhåller ett owanligt högt penninge. wärde, faftade han på fig nationalgardeta unis form, tog fin hatt, spände hanen och tog ges wåret på axeln. Hare fru fif emellertid tid att tänka ej:er och deraf blef följden, fåfom det händer med många menniskor, att hennes wälwilja war förswunnen. Orolig och fruktande att hennes man slulle inlåta fig i en dålig affär fönte hon qwarz båda honom; paftejbagaren följde fin fänsla uf medlidande och erbjöd fig att ledsaga henne. — Mannen, fom ni år rädd för, medbors garinna, mdes smyga fig der utanför butilen, fade frun hastigt.