förlänade bennes ansigte ett slags religiöst alls war. Hennes drag woro allwarliga oop stolia. Ferdomdaqs woro folkera af ständ wanor och manscr få skiljaftiga från folks af de andra flasserna, att man lätt funde igenfånna ads liga perfoner. Den unga frun blef äfwen öfwertygad om, att den obekanta war en adelgdam oh målte hafwa lefwat wid hofwet. Den gamla damen fåftade fina blidar på butifens fönsterruta, såsom fruf:ade hon an der få fe någor frukiaaswärdt föremål af tecknadt. — Swad fattas dig då, medborgarinna? frågade wärden som nu wisade lig od wäckte damen ur sin tanffullher i det han framhöll en med blått papver betädt pappersask. — Jugenting, ingenting, mina wänner, was rade hon mildt. Hon uppfyftade fina ökon vå pastejbagatren, såsom wille hon betyga honom fin tackfamhet. Men då hon såg den röda mössan på hang hufwud utslö tte hon ett skrik. — Ri har förrådt mia! Den unga frun oh hennes man swarade med en nefande albörd, hwaröfwer den obes fante, ware fig af blygsel öfwer fin misstanke eller af glädje rodnade. — IIrsäfta mig! fortfor hon med barnslig mild sstämma. Eedan tog hon en lowisdor ur sickan och räckte den år pastejbaqaren. — Det år ju få det fostat, fade hon. Det gifs en torftighet, bwitfen förråder de sattige. Pastejbagaren och hans fru säågo på hwarandra och på den gamla frun såsom wille de uurycka en och samma sanke. Denna louisd:or måste wara hennes sista. Hennes händer darrape då hon erbjöd den; de tyches uppffatta offrets wärde. Fassor och brist woro lika få läsbara fom fruftax och botöfning i