Helsingborgs-Posten – 28 juli 1863, sida 2

Min farmor, bwilken aldrig utan att fe hos nom gå till sängs, betoqs nu af en dödlig oro, då Chesneau, fom städse mera ansägs fom wån och förtrogen, ån fom tjenare, fade nägra tröstande ord till henne: Hrukta er ide, madame, fade han, jag tror mig wela hwar herrn gått. — Och hwarthän då, min Gud, på en sådan dag? — Herrn har leckat ur mig en hemlighet som jag ej längre kunde dolja för honom: hwar det eländiga huset är beläget, der den gamle presten och hunnorna dölja fig, för hwilka jag bedt honom om hjelp. Min farmor teg och hoppades. Hon erfor att för fådana lidanden fianas endast tröst i religionen. Hon kände min farfarg fromma sinne och benvifltade ide att densamme, i irois af företagets faror och swårigheter, hade på denna dag söke att lugna sitt samwete hos en den barmhertige Gudens tjenare. Charles-Henri Sanson återwände kl. mellan 1 och 2 vå morgonen, ännu mera dyster men lugnare, och tillfölje af en wiss tillbakadragenhet frågade man honom ide widare. — Chesneau, fade han, jag har sett din styddsling, wintern är fall; man måte i mor gon bittida skicka litet wed oc lifsmedel och denna gåfwa förnva om några dagar. Chegneaws ansigte utttyckte mycken belås tenhet. — Detta får likwäl ide synas komma hår ifrån. Jag will ide av de erfara hwarifrän hielpen kommer; de stackacs menniskorna skulle kanske ide wilja antaga den. Twå af nun norna tycktes wara mycket utblottade, min goda Maria, tillade Han, wänd kill min farmor;