samma sänt fom hos mig. Då jag frågade henne hwad hennes åliggande warit, berättade hon mig, att hon hade haft att observera de ankommande främlingarne och uppgifwa om de tycktes hafwa godt om peamingar. Sedan bade hon fett efter hwilket rum de fingo, samt nödgats undersöka dörrarne o. s. w. Detta kunde hon lätt göra, enär hennes ut: och ingående icke wäckte nägon misstanke i huset. Om dagen skaffade hon sig nycklarne till de rum, der rikt folk bodde; om natten, då hennes herre ansåg lämpligt att gå till fitt arbete, måste hon gå förut ut i qångarne och försäkra sia om att allt war lugnt och stilla; mötte hon då någon, brukade hon gå trappan ufföre, lifdom om hon söfte något i köket, och deri. gewm undwek hon misstankar. Sedan skred Lutm till werket. Norgonen derpå lär jag kalla en volistjenftes maf och få snart doktor Adams syntes blef hanarresterad. I början ställde han fig mvdet öfwrraskad, derpå blef hun wred, swor och dunrade, till dess ban slutligen blef tyst och still. Af Clara hade jag fått weta, att det war Adams fom bortförde de penningar, hwilka Luton stulit. Doktorn wille ide uppgifwa för oss hwar han bodde, men ståället blef snart uppfvåradt oc wi funno der alla de venningar, som tagits från mina gäster. De lågo gömda i ett litet skrin, fom war inlåst uli en stor kista. På detia fårt blef jag i ständ att åter skaffa mina gäster hwarenda dollar fom de förlorat, och så snart saken blef känd kommo också kunderna åter. Herrar Luton och Adams igenkändea för att wara gamla tjufwar, oh deras dom lydde på få långwarigt fängelse, att de wäl icke mera lemnade det. Clara lefde långe i mitt Hus