Helsingborgs-Posten – 25 juli 1863, sida 2

gonen. Derpå gingo wi in i hans rum, der wi funno den unga flickan sitta gråtande i fången. Hon war få skön, få mild, och fyntes wara så olycklig, att bon i högsta grad wäckte min sympali. Jag lofwade henne att om hon blott wille fåga mig sanningen, skulle intet oudt wederjaras henne. 7Han skall bringa mig om lifwer, skref hon i fin ångest. Hwem år det, som skall bringa er om lifwer? frågade jag henne. ÅBäda wår — Ri menar Luton ocb Adams? — Ja. — Till slut förde jag henne in i mitt eger rum, der min hustru war, och det lyckades mig att besegra hennes fars hågor; och jedan jag försäkrat Henne, att hon endast fom winne skulle häftas berättade hon hon mig hela historien. Hon fade att hennes moder dött då hon ännu war mycket späd; om fin fader wisste hon icke det ringaste. Wid tio ärs ålder tog en mycket elak qwinna henne till fig och utgaf jig för att wara hennes faster. Der blef hon befani med Lu-on, fom under tidernas lopp ans tog olika nann. Slulligen betalle denne Luton den föregifne tanten en summa penningar, och den stackars flickan öfwerlemnades åt honom, Så snart bon war ständ dertill måne bon biträda fin herre i dennes brott, och hos tades, i händelje af motsträfwighet, med döden. Hon fade, att han allisedan hon lärde känna bonom warit mager och blef, men den egents liga likfärgen i fit ansigte hade han åftads kommit genom ett särskildt preparat, som han wid påfallande behof anwände. Jngen föda, huru kraftig den ån måtte wara, kunde bringa fött på hans knotor, oaktadt hans helsotillstånd i allmänhet war godt. Den föregifne doktorn war, sade hon, en medbrottsling, och de hade redan förut gästat i flera hoteller på alldeles