den gör mig ide det sringaste och ide skall min goda tanke om ect hus bårigenom lida någon Föda. Jag fåger ec det vi olt, på det ni mätte wara vå er wakt, ty andra, fom fånna förs uten hvårare, funna hotad if samma De NE wida icke tjufwen blit npptådt. — Då den sjufe genom talandet war moycket matt, sä brydde jag mig icke om att fråga honom wi: dare. Han sade dock, art penningarne, som han förlorat, till största delen utgjorts af quld samt endast twå hundra dollars bestålt i banknoter. Dessa jednare beskref ban få nega han kunde, hwarefter ing tog afsked. Jag war mrdel ledsen, fom man lätt fan tänka sig. Att en tjuf werkligen fanns i hotellet, war utan allt twifwel;F men huru skulle man komma honom vä spåren? Jag hade hundrafemtio personct i huset od kände knappt tjugofem af dessa. Likwäl gjorde jag mitt bästa. Ja ig anställde bofhållaren och kammarpigorna fom wafter och fördog mig sielf alt hålla ögonen öppna. Strart före fouren bade ett sällskap af fråm lingar fom bodde i huset, fonmit tillbafa från en ufflykt iill bergen, fom de på morgonen förctagit. Jag war i skänkrummet, då de äters kommo, och twå af dem, som tillsammans hade ett rum, gingo fram till mig och hwiskade mig i örat, att de natten förut blifwit bestulna. Den ena hade förlorat hundratio dollar, den andre öfwer hundra. Penningorne hade tagits ur fickorna på deras kläder. Men detta war dock icke det wärsta. Då diligensen fom wester ifrån medförte den en köpman från NewsOrs leans jemte dennes hustru och twenne ijenare, hwilka stodo vå resa till Newyork. Jig lemnade dem de enda sammanhäugande rum, som jag hade lediga, och öfwerlät åt bofhällaren att molttaga deras befallningar. Följande morgon fom