kuddar ot dyner. Han liknare mer en död än en lefvande. Han bad mig sårta mig ned och jorde derefter :ågra anmårfningar ö wer sitt helso illånd. Han trodde, fade han, att han ånr skulle blifwa frisk; han kände miss serligen an ban war modet vag, wida fia gare, än då han hitkom, han kunde icke ens stå utan stöd, men Yan hopvades dock att han skulle inatt hamta fig. Jag säg Clara wända but sit hufmud och trodde mij fe tårar i hennes ögon, Den stackars flickan wisste al: för wål at intet hopp återstod om hennes faders tils srisenande. — Men,? fade Luton efter en lång paus, under det han talade med hes och rvp: lande stämma samt ett lidande uliryck i sitt ensigte — jag har skickat af:er er af en ber synnerlia ufsaf. Har ni många främliugar i ert hud? — Jag swarade honom, att huset war nåsta fullt. — OPv finnes det bland dessa nåma, fom är er alldeles ofåände 27 Ja, åstan allesammans, swarade ida, förwånad öfwer denna fråga. — Jag nill icke orca rv, fortfor Lulon, ty ni har warit mycket wåwillig mot mig och jag wet, att ni ide vår för det. Men under förliden natt har jag förlorat emellan tusen och tollhundra dole lars. Jag wet ide få noga, huru mycket der war, men det war öfwer ett tusen. Jag hade den i demna lilla casette (han pekade derwid rå ett skrrin fom stod på borden) Omfring midnatt tiillsade jag Clara an gå till fånga, och snart föll jag iföljd af ett intaget opiat i slummer. Jag sof ända till dagningen och likaså min dotter; då jag waknade war skrinel :omt. Min dörr hade icke warit läst och under natten måste någon hafwa gatt in och bestulit mig. Men, tillade han, då jag wisade mig ledsen och förargad, låt ide min förlust oroa er, ty —