ni har bortfört min dotter; ni ären skurt! — Herr grejwe, swarade polacken med samma lugn; jag ertänner det första, men bestrider det fednare. Alexandra älskar mig; då polititen åt ifiljde of blef för mig ej nagot annat öfrigtMen för mig återstär ett andra medel, int for grejwen; jag för min dotter tillbaka, stulle jag också behöfwa anropa auttoritceterna vm biständ; er för mig beswärliga person skall en kula befria mig ifrån. — Som: ut befaller Or grefwe; men låt det sista ffe förr än det förfto; det torde för Alexandras ffull wara böjt. — Åi ifall fa höra af mig, fade grefwen och gaf den darrande bredwidstaende dottren en mint at följa sig. Tigande af ågsnade hon sig, med en läng, betydeljejull blick på den älskade. Samma afton, då Alexaudra inträdde i fadrens tammare för att be om nad och förlatelse, fann bon fin far sittande på soffan med ögonen mid öppno, stirrande emot henne. Framför sig såg hon på bordet ett par pistoler. Klagande fa stade hon fig för fadrens fötter oc benämnde honom med de önumafte namn. Han teg och förblef orörlig. Alexandra fattade förtwiflad fans hand. Hon iyggade förskräckt tillbaka, ty -anden war kall och stel. Mallös sag hon upp. Äfwen hans ögon förblefwo falla och stela. Den olyckliga sprang upp, slog jura armar om hos nom och ropade: Fader, min far! hör den stackurs olyckliga deotteru. Jntet swar. — (Död! — död! Cch jag har dödat honom. Med ett fhif föll Alexandra till marken. Jcke kulorna utan försynen hade afgjort allt: Grefwe Å. hade aflidit af slag. — Badortens rysla fapell war för några dagar sedan ffådeplatsen för ett sörjande pars förmälning.