serna. Min far war wid denna tid 27 a 28 år gammal, För en stund will jag nu endast anföra min faders egna ord: — Efter middagsmältiden, säger han i fin beråttelse, lade jag öppnat fönstrer för att ins flåvpa frisk luft. Jag trodde mig förmärka på gatorna ett betydligt upplopp; men då mitt rum war beläget i fjerde wåningen kunde jag ide urskilja hwad detta skulle betyda. Emellertid såg jag alt en helt ung man i folkhopen bar något på en fåpp, högt uppe. -Min tant, fom fom framspringande för att med mig titta ut genom fönstret, ropade plölsligt: — Siore Gud, det år ett menniskohufwud! Detta förskräckte of, få an det dröjde en lång stund innan wi tänkte på aft underränta oss om hwem det kunde warit, fom drabba:g af denna olycka. J detsamma syntes en ännu laltikare follhop, fom förföljde en ung man, i hwilken wi igenkände en schweitsare från fas sernen Poissonniere. Den olycklige flyktingen hade ett litet förs språng och tydte8 med ärgsliga blickar söka någon wäg att undkomma på för att rädda fig undan m säker död. Jag tillftår gerna att jag och min farbror ide handlade just så klokt, men jag kunde ide undertrycka den känsla af medlidande jag hyste Jör den unge mannen och fade till min farbror att wi ide: borde låta få midt för wåra ögon och nåra imtill wår husdörr sönderslita den slackars karlen. Oaktadt min tantes och det i rummet församlade sällskapets böner, sprungo min farbror och jag styndsamt utför trap. porna. Wi öppnade dörren till wärt hus