Helsingborgs-Posten – 7 juli 1863, sida 2

Detta inkast war fåfängt. De nn en gång nyfitna stönheterna bestormade Cazotte få länge och öppnade med sina bedjande blickar en jå wertsam belägriugseld emot den stackars dittarep, att han åndsligen fortfor: Min inbillningskraft har wifat mig helt förfärliga saker. Ådi, mitt ärade fälljfap och jag den ctändige Cazotte, futto alla tillsammans i ett stort fängelse. Frän de fwarta, fula mus rorne neddröp kallt watten och för wåra fötter krälade otäcka maskar. Flera andra olyckligo woro inspärrade tilljammans med of i de föl larlika rummen. Stora terkar of midt utjes ende, med den röda phrygiffa mösfsan på fufwudet och ffarpladdadt gewär på arcln jingo fram och tillbaia emellan oss och fågo huande på of. Den tunga jernbeslagna fängelsedörren öppnades och en liten man i en grå drägt samt med ett wederwärdigt ansigte och blodsprängda ögon inträdde; han höll ett papper i handen och uppropade wåra namn, det ena efter det andra. Jag hörde nårtnas er alla, mitt herre skap, de fföna nådiga damerna ide utndantaganse des. Nu instörtade genom den öppna dörren hemska gestalter, bredartade karlar, till hälften nakna, med blodsprängda ansigten och blottade armar, wertliga fmier i owinnogeftalter med fladdrande hår och bewäpade; rån gatpojfar med gumla trafor, en rikrig banditskara. De bes stämde sig serstildt för hwar och en af of, bes friade oss från de ledjor, hwarmed wi woro fästade mid murarna, npprydte of från wåra halmläger och släpade of under förbannelser ur på gatan. Der emottogos wi af en follhope förfärliga skrälande. Af råa, starka armar upplyftades wi på skarprättarekärror, man dref på hästarne, de hwisslande folklederna lemnade wäg för of och wi åkte, ladsagade af föröan