ten, sedan han lofwat att han skulle gå upp på rädhuset och anhålla om nya instructioner. Han hoppades, att då kommunen fick weta, att den till döden dömde kammit till den plats, hwarest hans qwal skulle slutas, skulle densamma bejpara honom att fara den wäg som nu war fråga om. Utgången blef likwäl annorlunda; efter något betänkande befallde fommunens offentlige antlagare CharlecsHeuri Sanson att uppfylla hwad folket önskade. Då medhjelparne och timmermännen börjat arbeta på maskinens nedtagande, tillfännagafs för kommnnalbestyrelsens medlemmar medelst ett fuuktanswärdt hurrarop, att deras suverän war tillfredsställd och i detsamma störtade de närmast stående fram till schavotten. Den owilja, fom foltet hittils hade wisat när det gällde att endast femma en indirekt medwerkan wid en afrättning war nu före swunnen. Hundrade armar sattes i rörelje, lyftade bjelkarne i wädret, togo ut spikarne och aflägsnade plattformens bräder från bwarandra. Efter ett ögonblicks förlopp mar hela werket fastän det hade ide obetydliga dimensioner lyftadt från fin plats oh genom menniskokraft förflyttadt på wagnar som man låtit hemta. Sorgetäget satte jig åter i rörelse, beledsagadt af foltmassan som afsjöng patriotista sänger. Fastän den lifdömde war nära nog sanslös af förskräckelse, hade han likwäl förstätt, att han ide skulle befrias från afrättningen. Hans litoleka ansigte, de krampaktiga ryckningarna i hans kropp, den swårighet hwarmed han drog efter andedrägten, wittnade om hans förfärliga ångest. Men då kärran åter sattes i röreise blef han wansinnig tillfölje af mängdens rop 1——