J det ögonblick, då skarprättarekärran, hwaruti Charles-Henri Sanson tagit plats Hos den dömde, långtsamt for öfwer torget, blef han helsad af wilda skrik, hwaraf min farfar tyde ligt kunde förstå följande: — Till Corousselplatsen! Hästen skred längtsamt framåt, men en man af folthopen grep honom häftigt i tygeln och frågade fuften om han icke hört eler ide wille höra hwad folket önskade. Charles-Henri Sanson blandade fig i saken och då wände sig den angripande till honom. Han förklarade skarprättaren, att det war fom munens wilja att guillotinen, hwilken man bes stämt för slafwar och tyrannerna: knettar, slulle ställas midt emot den siste konungens slott och derför skulle han läta föra mastinen och den dömde till detta ställe. Min farfar swarade den enwise angriparen, att det war hans pligt att werkställa det uppdrag man gifwit honom och kunde ide förr än han erhållit en annan ordre från öfwerheten företaga fig några förändringar. För öfrigt wore det i dag redan för fent att nedrifwa fösotten od) uppresa honom på ett annat ställe. Men skriket tilltog och på samma gång fram kommo ur folthopen flera personer för att bistå fin kamrat i hans pästäenden. Nu wände wagnen i riktning åt tuileripalatset. Ställningen war ganska kinkig. Den swaga eskorten, fom omgaf waguen, tycktes alls ide wara benägen blanda sig i saken och den dömde, en nng juvelerare, wisade sig så nedstämd att det war grymt att förlänga hans qwal. Efter en underhandling med dem fom oms gafwo min farfar, lyckades det Honom erhålla tillstand få föra fram med färran till fhavot