nom fantaster och laglösa brushufwuden läto föra sig bort ifrån sina ursprungliga afsigter. Före den sorgliga håndeljen på schavotten hade min farfar twå gånger haft den äran att ja närma sig Ludwig XVI:s person. Den första gången hände det i början af är 1789. Skattmästaren hade redan för lång tid tilldaka nekat inbetala hwad ECharles-Heuri Sanson hade att fordra, och skarprättaren kom derigenom i stor penningeföriägenhet, hwilken genom andra förluster blef alltmera tryckande. Han framställde i en böneskrift för konungen sin sorgligu belägenhet och några dagar derefter blef han kallad till Versailles. Ludwig XVI emottog honom i sina enstilta rum och samtalade en fort stund med honom. De minsta omständigheter under detta jam tal hade inpreglat fig i min farfars minne och sålunda äro de äfwen öfwerlemnade åt Hans efterkommande i de skriftliga anteckningarne. Konungen stod wid ett öppet sönster i slottet, hwarifrån han hade en widsträckt utsigt åt pars ten; han wände sig än åt fönstret och än inåt rummet till. CharlessHenri Sanson, fom emellertid hade inträdt i förstugan, wågade icke beträda det rum, hwarest konungen befann sig. Han stannade och wexlade på afstånd nägra ord med konungen, fastån Haus Maj:ts lifliga, klangfulla stämma knappt blef för Honom begriplig. Om någon detta ögonblick hade hört deras samtal och frågat hwilken af dessa män fyro år derefter skulle på ett mordiskt sätt afhända den andre lifwet, så skulle han utan twifwel hafwa swarat, att endast den mäktige monarken, fom befallte öfwer tjugojem millioner menniskor, missbelåten med sin skarprättare, stulle uppoffra honom för sitt kungliga infalls skulll och Täta