Helsingborgs-Posten – 23 juni 1863, sida 3

bigå densamma. För öfrigt är den ju allmänt bekant, att jag endast skulle kunna meddela gamla förut kända saker. Charles-Henri Sanson hade ialttagit och följt revolutionens alla framsteg; konungadömets strid emöt parlamentet, införandet af civilättenskap, sammankomster, och alla dessa nya, ingenz ting mindre än monarkiska tilldragelser hade blottat för honom sakernas werkliga ställning. De tre ståndens förening i nationalförsamlingen lemnade honom ej något twifwel mera, att ju icke staten befann sig på en sådan ståndpunkt, att någon mer eller mindre wåldsam förändring måjte föregå. Jag stulle begå ett stort fel, ja lemna en lucka i min farfars memoirer, om jag icke fade, att äfwen han lifligt omfattade sin tids åsigter. På hwilku finnen skulle wäl också framåtffridandets, emancipationens grundsatser utöfwa en större makt om icke på den olyckliges, hwilken just icke så orätt ofta kunde betrakta sig såsom ett offer för förtryckets dommar. Men jag måste tillägga, att Charles-Henri Sanson, oaktadt fin beundran för 1789 års grundsatser, i hwilfa han skådade ert glodt politistt buoskap för det tillkommande, oaktadt fin tillgifwenhet för sakernas nya ordning, hwilken han oupphörligen efterlängtade, war alltid sin konung innerligt tillgifwen. Ludwig XVI jom, isynnerhet wid fitt tillträde till regeringen, up: penbarade de mest berömwärda åsigter och en rättskaffens karaktär, Hade tillwunnit fig mångas hjertan och ibland. dem äfmen fin ffarpräts tares. Charles-Henri Sanson hörde egentligen till det mycket talrika partiet, hwilket önskade ett konstitutionelt konungadöme och hwilla endast ge