Helsingborgs-Posten – 23 juni 1863, sida 2

långwarig ro. Få år efter hans återkomst till landet hade han den smärtan att förlora fin trogna följeslagerska genom lifwet, Madeleine Tromson, som efter Marha Dubuts död warit hans enda stöd. — Han war mu återigen twungen att aterwända till hufwudstaden för att låta fina barn wårda fig. Marie Anne Ingier uppfyllde med beundranswärd omtanka sitt nya fall. Då gubben ide längre kunde lemna sin stol, war hon fortfarande werlsam hos honom, uppmärkjammade Honom med den älskwärdaste forgfällighet förekom hwarje hans önskan, oc) hwad som isynnerhet är få Jugneligt för den lidande, uppfyllde ofta nycker oc små begär, innan de ens blifwit uttalade. Knappt förmärktes den ringaste önskan i hans bliäar, förrän den redan mar uppfylld. Under de långa och jorgliga år, fom han ännu tillbragte i fädernehemmet, war ban, tad ware hans utmärfta fmärdotter, ett föremål för fin omgifnings beståndiga uppmärtsamhet och högfta aftning oc) kärlek. — Slutligen, det war en Angustimorgonen 1778, afsomnade han stilla och höll ännu döende swärdottrens hand i sin. En sakta tryckning sade henne, som emottog hans sista suck och tillslöt hans ögon, hur innerligt tacksam ban wälsignade henne för fin trogna och tärlefsfulla wård. Min farfader befann fig just i Jean-Baptifte Sansons dödsstund på Place du Chatelet; han hade der att werkställa en afrättning. Då han återwände, mar hans fader wid pass en fjerdedels timma förut afliden. Alla husets tjenare lågo på sina knän i bön. Min farmor wille ide öfwergifwa liket; hon inneslöt fig med det samma och tillbragte hela natten i likrummet tillika med twenne andliga, hwilken tillsammans med henne bådo för den aflidnes själ.