Helsingborgs-Posten – 16 juni 1863, sida 2

ä c— — —— n sörmaningar och wågade icke en gång fe upp på sin omgifning. Då man anländt mot slutet af gatan Sas tory tilldrog jig något som störde honom i hans fromma betraktelser. Plötsligt upphäfdes ett gåldt skri, hwillet öfwerröstade foltets larmandc. På en gång blef det äter tyft som i grafden och man såg en dödsblek flicka, hwilken swängde i luften en nåsduk för att ådraga fig den dömde? tipps märksamhet. Wid denna röst, hwilken hos follet frambragt en få underbar tystuad uppreste Ican-Louis vouschard fig genast, oaktadt kedjorna hwarmed han war fjettrad. Han mwände fig åt det hållet hwarifrån ljndet fom och säg den unga flickan, som endast skiljdes från starprättarckärran af waften som åtföljde densamma. Hans ögon fylldes af tårar; de förfta man fett honom utginta. Han försökte le och ropade i en fönderslitande wemodig ton: — Farwål, Helena, farwäl. J samma stund framtrångde fig en fättelit gestalt, hwilken, sedan skarprättarens åldor fon nat sängelset, hade gått förut och skrek ned jin wäldiga stämma: Dum skall säga: Forwi får länge! Iean-Louis! Får man rådbräa fås dana owanliga, rättskaffens män fom dn? En af de bewäpnade som åtföljde lärran stötte honom tillbata, men det bifallsrop som lät höra fig mid jmedens ord, bewisade att han endaft uttalat den allmänna meningen. Folfet trodde att sedan en hade gifwit fin öfwertygelse tilltånna behöfde det ej längre tiga stilla. Besynnerligt nog lyckades man utan något widare angrepp uppna foten af schavotten. På S:t Louis platsen war en ofantlig folftrångselu. — 3 det ögonblick, då lärran höll,