Helsingborgs-Posten – 16 juni 1863, sida 2

bade slsett mumlade den unge Louschart otydligt nagot, hwaraf man endast förstod de orden: Stackars far ! Sedan tillade han högt: Om ett par timmar får jag rättfärdiga mig för honom; men uej, afbröt han fig sakta med en ar rörelse darrande ton och wände fig derpå till den jnst nu inträdande prestmannen från kyrfan S:t Louis, han har ide tunnat tro, att hans jon med wett och wilja dödat honom. Ar det icke sa, min herre ? Preften närmade fig och omfamnade honom. Notarien och rättsbetjenterna drogo sig tillbaka. En befallning hån domstolen afbröt samtalet. Charles Henrit Sanson stack in sitt hufwud genom öppningen på dörren och gaf ett tecken ål den dömde fom af presteu erhöll abjolution. Jean-Louis Lonschart märkte detta stumma tecken och sade till skarprättaren under ett fmärsamt leende: Ni fan ide mera längta än jag, min herre. Omkring fl. 15 på morgonen böljade en ofantlig menniskomassa utanför fängelset nppoch nedåt. Männer, qwinnor, gubbar och barn, alla woro på benen och man igenkände på Hlädedvägten en mängd landtboar, jom förenat fig med stadens innewänare. Denna annars så fredliga besolkning hade blifwit gripen likasom af en feberartig rörelsr. Skarprättarekärran helsades med skällsord och med största möda förmådde kusken bana sig wäg. . Den dömde förmodade ide att denna rörelse härledde sig från medlidande till honom, Zilläfwentyrs fåg han härnti endast ett tecken till don allmänna owilja och det wilda raseri man efter hans fängslande hade fattat för honom. dan åhörde med from ödmjukhet fin biktfaders