Helsingborgs-Posten – 16 juni 1863, sida 1

Welsingborg. — Uv bir ffriherre Gripenstedts anförande på riddarhuset d. 27 Maj, angående tulltaxan, hwiltet ut. ymmet ej tillåter oss intaga i sin helhet, taga wi oss friheten göra följande utdrag: Jag tror ide att jag misstager mig om mi na motitandares mening, då jng anser att alla ee as satser lämpligen funna sammanföras till twenne hufwudgrupper eller, om jag få får fö ga, till twenne slutpåståenden, nemligen: 1:o att det är nyttigt och nödwändigt, att skydda wåra egna näringar mot utländsk medtäflan; och 2:o att oct är nödigt med hänseSende till landets ekonomiska ställning, att genom in: sträntningar i den utländska Handeln söka mins ffa förörutningen of främmande produkter. Till någondera af dessa satser, eller till begge, tors de allt hwad fom andrages å motfjidan kunna hänföras, och jag ber derföre att särskildt få taga hwardera af dem betraktande. De missgynnande omständigheterna — ware jig ianscende till härdare klimat, fimre jordmån, oförmanlig belägenhet, bristande fommunifationsanstalter, högre beslattning o. s. w. — werka mwisserligen på egendomens bchällna afkastning och sålunda på dess wärde; men just derigenom blir jemnwigten återställd. Hade den wärde reserwanten welat wisa att, till följd af åderopade förhållanden, jorden i allmänhet här i landet icke kan täfla i wärde med jorden på wissa andra ställen, så hade han otwiswelaktigt haft rätt; men då han påstår, att wi fördens tull ide kuuna täfla i fråga om jordprodukternas pris, få har han lika obestridligen orätt. Ty sedan egendomens wärde en gång blifwit riktigt regleradt, med afseende på alla förhans denwarande förhållanden, är det ingalunda fwå rare att flå fig ut med en swagare egendom för godt pris, än med en bättre fom blifwit högt betald, eller med en egendom i Swerge, an med en egendom i England eller Frankrike. Men mina herrar! wi äro mi inne på fjelfz wa hjertat utaf ämnet. Döljom ide för of att det är på egendomswärdet fom nan föfer inwerka. Man will att produkternas pris fall, om möjligt, få uppdrifwas, att behållningen af egendomarne, och således och deras wärde uppgår till wågot wisst belopp, t. ex. det som man sjelf under någon mindre lycklig beräkning eller i fin spelulationsifwer betalat. Och förr att uppnå denna afkastning, will man attfons sumenterna skola betala öfwerpris. Detta är hufwudpunlten af frågan, och det är i denna hufwudpunkt jag få beftämdt skiljer mig från mina motståndare. Jag will ide, att den ena samhällsklassen — lika litet här fom i andra fall — skall beskatta den andra, oc jag tror att egendomarnes afkastning och kapitalwärden böra äfwerlemuas att bestämma sig sjelf enligt de naturliga priserua — ej efter konstlade. Jag har wäl hört den inwändningen göras, att pro: duktionskostnaderna redan skulle uppgå till was rans hela wärde, och att produktionen således lemnar ingen behållning; men detta wederlägger fig sjelf, Helt enkelt derigenom, att i få dant fall äfven egendom skulle hafwa intet wärde — ett pästående fom wäl icke lärer pås stå profwet. Men jag frågar dessutom: hwarföre söker man nu så ifrigt att stegra dessa priser? och med hwad skäl påstar man att produktiouen ide fan bestå utan stydd? Hafwa då priserna minstats, eller bar produktionen aftagit? Erfarenheten beswarar dessa frågor bestamdt nekande. Pris serna på jordbrukets alster äro i allmänhet icke lägre än de förr warit, utan twärtom, de äro högre. Och alla officiella uppgifter, litsom all enstild kännedom om förhållandet, bewittna att produktionen är i ständigt stigande. Huru kan föröfrigt det påståendet Jörswaras, att wi här hemma på wår egen marknad icke skulle kunna uthärda täflan, då, såsom en annan talare re dan anmärkt, man har det slående fattum för ögonen, ott wi under en följd af är, i stor stala, med framgång kunnat uppträda bland spanmalsproducenterna på den utländska maart :aden. Hwad jag nu haft äran yttra angående fparmål gäller till största delen äfwen i fråga om ladugärdsprodukter. Det är wisserligen sanut, ör lr Kf nA:kHÖ fvofianöos Att an