Jcan-Louis ätlydde honom. Han bedyrade tusen gången att han dagligen låtit misshandla sig af sin gamle egensinnige fader både med ord och handling. Först då när den gamle Ma thurin i sitt wansinne hotat honom med döden bade han försökt rädda sitt lif och flytt undan för hofslagarens jernslägga. 3ean-Louis berättade sanningsenligt att hans fader förföljt honom och att han endast för att rädda sig undan en säker en säker död hade angripit fadren. Han förbannade handen fom fråntagit fadren mordwapnet, oc) war sin berättelse få samwetsgrann, att de flesta som ähörde det wunnos till fördel för den falskt anklagade. Med en sträng befallande åtbörd wisade åtlagaren för den unge vonschart det blodiga ans sigtet på den afsomnade gubben och äfmen fram höll hau hammaren på hwilken ännu förmärt tes spår efter den förfärliga wåldsbragden i cn massa swart blod. Louis föll ned på knän. Wid äsynen af hammaren erinrade han sig, att han i sin sinnesförwirring den hemska natten hade kastat denna jernkloss wårdslöst in efter fig i rummet. Nu först syntes Honom möjlig hetem att hafwa begått det mord, hwarför man ankllagade honom. Detta war wäl ett ofriwilligt mord, endast ett idräpslag, men Jean-Louis kände hela tyngden af sin beklaganswärda brottslighet och begrep på samma gång, att det ffulle blifwa omöjligt för Honom att öfwertyga domaren om werkliga förhållandet. Han hade således numera intet att hoppas och fade til domaren: — Min Herre, jag skall ide mera Hmwarc ken förswara eller beklaga mig. Jag har, om också helt oskyldigt, gjort mig styldig till