Helsingborgs-Posten – 9 juni 1863, sida 3

Och den gamle Louschart spottade fin fon i ansigtet. Wid början af denna förfärliga scen hade enkan Verdier lemnat sin dotter, fom uu aterfått sansningen. Alt för jwag för att resa sig upp, hade Des lena fatt fig med ryggen stödd mot muren; hon gömde sitt ansigte i händerna oc) haftiga snyftningor skakade hennes kropd. Hennes mor hade under tiden närmat fig den gamle hofslagaren, och med armarna i fi dorna eggade hon genom fina utrop denna milda wrede, fom för ingen del behöfde underdlasas. Den blodiga skymf, fom fadren Hade tillfogat fin fon, genom att spotta honom i ansigtet, beledsagade hon med ett gällt hånskratt. Jean-Louis hade Hittills stått stum och kilar som förintad; men mid ljudet af detta gapstratt waknade hon upp och störtade fram mot enkan. — Mir far kan skymfa och flå mig, — ut ropade han — men iag tål det icke af er, ni ömma mor! — Ja, — sade gubben, — du fan inte förlåta henne att hon inte wisar tillrackligt ömhet mot din mätress. — Min far, — utropade IJeanu-Lowis med en förfärlig röjt, — tala inte få... — Du botar mig...dnu hotar din far! Jag bar inte sölt upp dig, Jean-Louis; jag hade förbannat dig och hoppades på Gud, att han stulle hämna mig; men du kommer hit för att håna och utmana mig i mitt eget hus! IJeane Louis, det är Gud som will att jag straffar dig! Wid dessa ord hade den gamle vouschart fattat tag i en jernstör, fom stod uti gången och måttade ett förfärligt flag mot den unge mannen.