in i huset uppför trappan till fru Elsabeth Verdiers kammare. Den öfwerraskning som här bereddes honom öfwertygade den unge mannen att Helena ens dast hyste en systerlig kärlek till Honom. Han studsade. Först hade han en lång stund måst bulta på dörren innan man swarade eller öppnade, sedan hörde han larmet af en dörr fom man öppnade och stängde och slutligen mi fade fig enkan Verdier i förstugan oc) bad hos nom gå in. Helena war ide i kammaren. Enkans uppförande emot Jeau-Lonis war kallt, tillbakadraget, ja nästan ohöfligt. Hon bad honom knapt sitta ned. Detta emot:agande af modren, till den han älskade, gjorde honom förlägen; han framftame made ett par osammanhängande ord, hwilka frun ide tycktes begripa. Hans tankar fåwäl som hans blickar woro fästade wid dörren till den andra kammaren, der han förmodade He lena war. Aundtligen blef IeansLouis herre öfwer fig sjelf; men ännu under inflytande af det som drifwit honom hit, bad han få fe Helena. Eukan Verdier swarade honom, att hennes dotter war sysselsatt, så att han ide kunde få störa henne. Jean Louis suckade. Han bad att endaft få tala med fin kusin ett par ord. Utan stora omwägar berättade han rent ut, att han äl skade fin unga kusin. Han skildrade fin bör jelse med den första kärlekens hela wärme och anhöll slutligen att enkan måtte gifwa honom Helena till hustru. När fru Verdier hörde detta, säg Hon, om möjligt, ännu mera missbelåten ut. Hon fmas rade honom helt fort oh i en sträf, afmwis