Helsingborgs-Posten – 2 juni 1863, sida 2

Kyrkan hade warit ycket litet besökt. Ene dast gubbar, qwinnor och barn hade församlat sig omkring altaret. Den gamle hofsflagaren tänkte: ide allenast denna werldens höge öfwergifda hofwers göre dar, utan de wända fig äfwen bort ifrån hönlens höge herre. Djupt suckande under dessa egna betraktelser, återwände mäster Mathurin till hemmet; i sitt innersta förbannade han dem fom öfwergafmo Gud och konungen. Hans sons närwaro bidrog icke till att minska det raseri som uppwäckts inom honom. Redan wid den unge manuens första ord, hwilka uttryckte den önskan att underlätta hans gamle fars dagar, wid den uppjyn den unge vouis wisade, den förtwiflan, hwarmed han tas lade om den sednare tidens twifter, trodde mås ster Mathurin, att Gud hört hans bön och återgifwit honom jin fon,od han öppnade fin famn för att åter upptaga honom. Just då den unge, öfwerlycklige mannen wille falla till hans bröst, lät den gamle på eu gång händerna nedfalla och trädde med en allwarlig blick tillbaka, och gjorde en afwisande aätdörd. Den gamle hofjmeden hade, såwäl om jig fjelf och fitt faderliga unfeende fom om sin sons ställning till honom, en helt och hållen falsk åsigt. Jnnan Han wille sluta denne fon i fin famn fordrade han att Han skulle uttala föls jande ord: — Jag afsäger mig härmed satan och hans werk, de filosofiska åfigterna, frihetens och den stätliga jemnlikhetens grundsatser. Jcan Louis hade warit nära nog besluten och beredd på allt för att försona fig med fadershjertat; men derpå, att man ffulle begära något fom mar stridande emot hans bättre wetande