Helsingborgs-Posten – 2 juni 1863, sida 2

— Något mera behöfs ie, min herre, jwarade hofslagaren, rifwande räkningarna ut ur sin bok, sammaukrammande dem i fina händer och kastande dem på elden. — Swad tusan gör ni! ropade skattmästaren. Min herre, swarade hofjlagaren lugnt, iag är icke en af dem, hwilka uppsluka den hand som närer dem, då denna hand är tom; konungen är skyldig mig femtusen, attahundra trettiotwå livres och fer sous, det är alltfammans. — Konungen fan betala mig det när han så finner för godt. Om jag nägonsin i mitt lif haft behef af att wara någon annan än Mathurin Louschart få är det i dag för att funna föga: Sire, här är twå hundratusen ki vres! Största delen är förwärfwad i ers mtts tjenst, tog dem och war öswertygad, att ers majestäts hofslagare anser det för en stor ära att wara konungens af Frankrike fordringsegare, och skall ända till sin död göra sig förtjent af en sådan ära. Utan att längre afhöra skattmästarens tad sägelser och wänliga tal, git mäster Mathurin hem, högligen bedröfwad öfwer fonungens fattigdom. Wid bortgåendet hade han, i trots af sin djupa smärta, eller kanhända just tillfölje deraf, bemärkt att förmaken, slottssalarna, hwarest man förut fnappajt kunde tränga fig fram genom en skara af hofmän, nu woro tomma. Denna anblick af en alltför wanlig, men icke destomindre föraktlig otacksamhet hade ökat hans bestörtning och sorgbundenhet. J lyrkan, hwarifrån Mathurin nu kom, då, sasom jag förut nämnt, hans fon såg honom, hade han återkallat i jitt minne gårdagens tilldragelfer.