Helsingborgs-Posten – 2 juni 1863, sida 2

från sitt kammarrönster den gamle Mathurin, utjöljd ef en piga, återtomma från kyrkan. Han sag huru den gamle hofflagarens förr få stadiga steg nu blifwit darrande och osätra och försträcktes öfwer dessa kännetecken på ett be täniligt lidande. Han bestlöt att werkstålla hwad han länge beslutat. Han skyndade utför trapporna, för att ändtligen uttala de orden han trodde skulle aterställa friden i hemmet. Men Jean Lonis hade illa walt sin tid. Oct hade warit en plägfed wid det fongl. stallet att hwarje qwartal skulle måster Mathurin öfwerlemna fina rätningar åt jtallmä staren, hwilka denne tjensteman skulle pröfwa och underteckna. Sedermera slulle betalning erhållas af skattmästaren. Dager förut hade den gamle hofslagaren at lagt hos tjenstemännen sitt qwartalsbesöt och råtningarna hade blifwit pröfwade och befunnits wara rittiga; men ide destomindre hade fattmästaren med ett sorgligt leende lemnat hofflagaren rälningen tillbaka. Då Mathurin häröfwer blef förundrad, upp stod följande samtal. Skattmästaren sade: — Min före herr Louschert, qwartalsrväkningen far jag fe på mera än en gång. Sedan någon tid anfätta of fordringsegare få att mi ej weta hwart wi skola wända of; jag är twungen bjuda er endast en mindre summa. Mäster Matfurins ansigte stryntlades och gjorde en grimas som war för skattmästaren mycket begriplig. Har ni, min herre, fade hosslagaren futligen, pröfwat min råtning och funnit den rittig. — Sör all del, wi fänna alltför wäl, Herr vouschart, att ni år likaså råttstaffens som sticklig.