Helsingborgs-Posten – 30 maj 1863, sida 3

knåböjde framför dem och mottog deras välsignelse, hvilken de under gladjetårar framstammade. Då horde man rullandet af en vagn, som höll framför dörren, och nu intradde den unge baron Alfred i trädgården. Med hapnad och sorundran btickade Martha och Peter emot honom, och sågo allsicke, huru Rustica rodnade och bleknade och smog sig sastare intill sin brudgaums sida. Alfred räckte den gamle Peter handen med en slygtig helsning, medan hans ögon fast och med ett frågande uttryck hvilade på RuSstica. Jag är kommen, för att framställa för er en bön, sade honom Alfred med ett tvunget leende. Jag ville fråga er — Nu stod Rustica bredvid honom och lade sin hand på hans skuldra, och såg honom med ett outsägligt uttryck tigande i ansigtet. nJag tackar er), sade hon sakta. Ur djupet af min själ tackar jag er, ty ni har råddat min kärlek från föraktets bittra smärta. Jag skall alltid kunna tänka på denna min första kärlek, såsom på en helig afliden, hvars graf man planterar med blommor, och på hvilken man gråter och beder. Ni har hållit ord och är kommen. Det är ädelt af er, ty det har kostat ert hjerta ett svårt offer !? Rustica, hvad betyder detta?? ropade Alfred: förvånad. yDet betyder, sade hon, 7att ocksä jag ville vara ordhållig mot er och mig, att jag bedit Gud att visa mig den väg jag bör vandra, och att han har utvisat den för mig. Jag är ett bondbarn, och byn är min verld, jag tillhör ej edra stelta palatser och edra skönt pruukande städer. Bondbarnet passar