Helsingborgs-Posten – 30 maj 1863, sida 2

1———— dolde framtiden för hans ögon, i en haft blifwit söndersliten, utropade han med tagande stämma: — Arme konung, hwart skall wäl din swaghet föra dig? Men dessa mildare rörelser woro alltför mycket stridande mot hans natur för att funna räcka en längre tid. Hans anlete blef snart hotande, hans händer knötos, och han skakade sin wäldiga knyftuäfwe mot dem, hwilkas uppe rorssinne eller opassande skrik hade framkallat dessa oerhörda mått och steg; men under af waktan på att: denna förfärliga knyfnäfwe skulle funna drabba dem, öfwerhopade han dem med de skymfligaste tillmälen oc skickade dem utan widare omswep ända längst in i det mest glödheta helwete. Bland dessa intog naturligtwis hans son första rummet. Da han utjor mot upphofö männen till oordningen, war det alltid Jeans Louis fom representerade dem i hans ögon. Sedan de revolutionära instinkternas smitta med sitt gift: hade anfrätt detta fött af hans fött och ben af Hans ben, föreföll det honom fom hela denna afslydda revolution fammanfattades i denne förr få älskade fon, oc med den blinda sättrogenhet, fom wåldsamma öfmertygelser alstra, gjorde han Honom answarig för den upproriska anda fom omfattade alla flasfer och i få hög grad wäckte hans förtrytelse. Fadershjertat hade längesedan upphört att klappa för denne förlorade fon, oh förhärdades med hwarje dag ännu mera genom den wrede och den fasa fom han kände öfwer ett affall, som hade drabbat honom på en gång i hans högmod och i den tro han med hjertats öfmertygelse bekände. Hans känslor gäfwo sig icke så ofta luft som förut, och de husliga scenerna blefwo färre; men i det de förlorade i yttre