Helsingborgs-Posten – 30 maj 1863, sida 2

Församlingens medlemmar hade mycket olika äåsigter, men waktade fig wäl för att söka upp råtthälla den sjunknade konungamakten. Då församlingen stilts åt war Ludwig XVI lika rådlös. Rundt omkring honom hotade eländet; å ena sidan fordrade den uttömda ffattfammas ren, hwars utgifter ökades, nya hjelpkällor; å andra sidan hotade parlamentet, hwilket motsatte sig nya utskrifningar. För att för ögonblicket afhjelpa behofwet i statehushällningen anbefallte konungen betydliga instränkningar wid hofwet. Man minskade hofbetieningen till halfwa ans talet och ätskilliga hustrupper reducerades. Denna inskränkning tillfredsställde icke. Mäster Mathuriu Lonschard led för sin ens stilta del endast på satt deraf, att han fick färre funder, likwäl fanns ingen fom mera res tades deraf än just den gamle hofslagaren. GEgennyttan hos honom war ide cgentliga orsalen till hans missnöje med sakernas nya sisällning wid hofwet, utan Mathurins hela princip hade derigenom blifwit angripen. Hwarje ny underrättelse bragte honom till förtwiflan och åstadkom dåligt lynne hos honom och detta gaf sig luft i häftiga yttranden till sonen och wåldsamma slag med släggan. För honom kunde monarkiens storhet icke wisa sig annat än genom autalet af de hästar, fom woro samlade omkring thronen. Kavalleriet war således det attribut om hwilket majes ståtet borde wara mest rädd; det war då bättre att låta kronan rulla i stoftet än att afstå från enda kamp! Då han tänkte på det tåla: mod hwarmed fonungen lät afhända fig det ffö naste af fina prerogativer, suktades hans ögon; hav upplyfte mot himmelen fina swarta, hård: nade händer, och likasom om den flöja, fom