Helsingborgs-Posten – 30 maj 1863, sida 2

Naturligtwis hade detta egna förhållande äfwen fina följder. Jean Louis blef ännu mera säker på fin sak. Han angreps äfwen af denna tidens revolutionsfeber. Den unge Lousgart egde alltid för mycket aktning för fin far, att ban ide skulle förtiga sina hemliga tankar; men den on gång gjorda iatttagelen hade gjort den gamle hofslagaren uppmärksam och lattretlig. J sin sons sätt att wara, hans leende till och med i hans tystnad, sag han en uppenbarelse of den nyare tidens ideer oc han wande fig att läsa i hans blickar sasom i en öppen bok. När sonen teg, bragte han alltid ater samtalet på det första redan belanta ämnet. Jcan Louis undergifwenhet och wärdiga uppförande awäpnade icke den gamle, utan han wande sig faftmera, att betralta den unge maunen mindre som en son än som en motståndare. Hans benägenhet för ordstrid tilltog. En ficnde, fom gaf fia, utan att hafwa bliswit besegrad, tillfredsställde honom ide. Hans stridslystnad fordrade någon att tämpa emot oc förlrossa och såsom de spanske tjurfaktare anwände han både jern och eld, de bittraste hänsyftningar för att förmå Yonis till att tala och strida. inder det att den gamle hofslagaren hamrade på städet och eldslågorna spredo sitt sken oms fring på de swarta wäggarne, tilldrog fig på annat håll något fom gjorde sam lefnaden mellan far och fon änau mera odräglig. Sufom fituationen nu war, stegrades likwäl geuom en händelse, som alls icke angick far och son, den gamle Mathurins wrede. Försatt i trangmäl genom den ökade ftatsstulden, fom dessutom ide på något fött kunde betäckas, sammankallade minifteren den notabla församlingen för att utskrifwa nya pålagor.