vagnen hade hållit ett ögonblick, nu for han vidare. Åunu allljemt såg Rustica icke upp. Da horde hon sitt namn ropas, och när hon blickade upp, stod en ung, blek man framför henne och betraktade henne med vemodiga, sorgsna blickar. hRustica, sade han, känner du icke igen mig ? Min bror, min bror! skrek hon, och kastade korgen på marken, och slingrade sina armar omkring honom, och smekte och kysste honom, och ropade högt efter sina fvräldrar. Då kommo de framstörtande ur huset med gladjerop, då utbredde de sina armar efter sonen, och helsade honom välkommen, och gräto af glädje och af lycka. Men Edvard slet sig ur sin mors armar, hans ansigte var olsverströommadt af tårar, hans drag sorvridna af smärta. Helsen mig ännu icke välkommen, sade han plågsamt. Frojåen er ej ofver, att jag är här. Jag kommer icke med guld och skatter, jag kommer icke som en rik man, utan som en liggare. Allt år forloradt, allt till ända! yNej, det är icke allt forloradtt ropade hans fader. Rikedom har du förlorat, men kärlek skall du vinna åter. Kom ännu en gång till mill hjerta, min förlorade, min återfunne son. Nu helsar jag dig än en gång välkommen. Valsignad vare din fattigdom, som förer dig åter hem till fådershuset!