ha mig, så kom i morgon bittida hem till oss och begår mig af mina söreldrar. God afton, Clas! Hon vände sig hastigt om och träddo genom luckan in i sin trädgård. Hon såg sig alls icke om efter Clas, hon såg ej, med hvilket lycksalit leende han blickade efter henne, och hade hon vandt sig om, så skulle hon dock icke hafva sett det, ty hennes ögon voro omtocknade af tårar. Men hon skakade bort dem ur sina ogon och sade halfhögt: ?Jag vill icke gråta, jag vill icke, och jag får icke. Jag will arbeta. Arbete är tröst och forströelse.? Så gick hon in i huset och helsade leende sin fader välkommen, hvilken nyss ålervändt hem från faltet, och kysste modren, som höll på att utdela qvallsvarden at pigan och drangen, samt fyllde korn och arter i en korg, för att mata sina höns och dufvor. Sedan gick hon ut på gården och ropar med en liten tråpipa till sig sina befjädrade vänner. De slaxade och sprungo förbi, de omringade henne kacklande och skrockande samt hackade begarligt upp födan, som hon kringströdde åt dem. Äftonsolen färgade gården med ett morkrödt eldsken, och Rustica, kringflaxad af sina dufvor, af hvilka (vå satt sig på hennes skuldror, stod der som en förklaring i solskenet. i Omkring gathörnet framrullade en vagn. Rustica hörde den, men hon såg icke upp. Hon visste, hvem som satt i vagnen, ty i morgon voro de fyra veckorna förflutna, den bestamda tiden tilländalupen — men hon od ade icke upp, hen ville icke se Alfred. 1 a iv