VII. Förlofsningen. Edvard uppvaknade från en ljuf vederqvickande somn, sädan han icke känt den sedan flera veckor. Han reste sig upp från sin bädd, och blickade omkring i denna kammare, i hvilken han hade hvilat första natten i sadershuset. Det var Rusticas kammare, hvilken hon hade öfverlätit åt brodren, emedan den var det bästa och skönaste, som hon kunde gifva honom. Alltsom Edvard såg sig omkring i denna täcka, lilla kammare med de hvita våggarne, de brokiga fönstergardinerna och de sirliga skilderierna på väggarna, då flög ett uttryck af stilla frid öfver hans ansigte, och han andades hogt ut, liksom lattad och befriad från en tryckande tyngd. Ilan kände denna ljufva stilla förnöjelse, sådan man erfar den, när man ester en lång resa återvänder hem från sjerran land. De kära, välbekanta omgifningarna gjorde honom så godt, ingåfvo honom hemkänslans glada säkerhet. Här var ingen främmande, ingen gäst, ingen med välgerningar underhållen och tolererad. Här var fadershuset, härifrån kunde ingen drifva bort honom, här var han i sin heliga, ljufva, lyckliggörande goda rätt. Allt helsade honom här med kära, dyra ungdomsminnen, linden sjelf derutanför fönstret tycktes trycka sina löf tätare intill rutorna, liksom skulle de med sitt susande och rasslande helsa den åter hemkomne, hvilken de kånt som barn och som gosse. Edvard nickade åt henne såsom åt en kär gammalt bekant. och sprang upp från bädden, för att