Helsingborgs-Posten – 23 maj 1863, sida 2

hwad han nu mest skulie ka på, han slog med hammaren på ett oriktigt siälle, hwilket aldrig förr i hang lif hade håndt hotlont, ful fen trängde in och hästen blej deraf för alltid förlamad. Naturligtwis yttrade håstens egare sitt missnöje deröfwer för hofstagaren och detta förtretade honom mydet. —Nien, faftän detta fårade hans cgenkärlek, kunde han likwäl icke wara annat än belaten med anledningen til denna owanliga händelse. Lonis vouschard, fom mi fett göra tjenst fom en fimpel hofslagarelärling, hade erhallit en uppfostran, hwilken war mycket öfwer hans ständ. Mäster Mathurin war rik; han hade ansett det wara hans pligt att, hwad uppfostran betraffar, lata fin fon njuta af rikdomens fördelar. vouis hade derföre blifwit underwisad, i i life het med andra rika borgarejöner, wid en af de lärda skolorna. Hen gamle hofslagaren trodde lilwäl, tillfölje af sina åsigter om samfandslifwet, möjligen äfwen af förkärlek för sitt ständ, att hans son tunde wilja wälja en annan lefnadsbana, än den, hwilken Hittills hans förfäder Hade beträdt. — Så länge werlden stätt, fade märter Mathurin hafwa alla med namnet Vousdat warit hofskagare; om en gång nagon af dan skulle blifwa köpman eller skrifware, då kan verldens sista dag ej wara långt borta. J början torde det nog hafwa warit swårt för den unge studerandeu att lemna det lugna i studerkammaren och glömma förjmaken af ett förnämt och angenämt lif för att, iflädd handtwerfsdrägten och det grofwa skinnförklädet, av beta i glödhett jern samt deltaga i de råa fröjderna wid belgen, midt ibland siu fars arbetare.