Helsingborgs-Posten – 23 maj 1863, sida 2

hwilket betydligt wann genom en hög panna och ett swart lockigt hår. Ett uttryck af godhet och eftergifwenhet mildrade det stolta i blicken och betecknade att denne man war lika mild och öm sint som han war stark och modig, och leendet omfring munnen, innan han tolode, tillfönnas gaf att hjerta och själ ej woro sämre begäfwade än hans yttre. Men detta oaktadt, wärderade mäster Mathurin, såsom praktiker, mest sin sons slicklighet i handtwerket. Det hände en dag, att Lonis Lonschart höll en häft, fem hans fader skulle sko, hwilken redan flera gånger slagit bakut, då mäster Mathurin fule lägga den glödgande skon på. J samma ögonblick det brända hornet började ryka och fräsa, såg häften nyfilet tillbaka, blef rädd och kullkastade den unge mannen; alla, fom stodo och sågo på, sprungo till; men Louis afwisade dem med cn åtdörd, fom antydde att han ej mille hafwa någon hielp. Modigt fattade han tag uti det kollriga djurets fot, placerade densamma, fåfom hade han att frukta det wärsta, på sitt knä, höll henom fast och förhindra den ostyrige hästens meft wilda ansträngningar. Förgäfwes stred djuret med menniskan, den sednare segrade och snart war ston pålagd. Med nedsänkt hufwud, häftigt men wanmäktigt frustande, stod hästen un och måste erkänna sig wara fjettrad. — Detta war ett ögonblick för Mathurin att ffåda den öfwer sin seger stolte, purpurröde ynglingen, sin son. Nedfjör ynglingens panna porlade suetftdropparna oc man kunde läsa i hans ögon oo orugen omtring munnen den rättmätiga wreden, fom gör menniskan medweten af sin traft. Hofslagaren tyckte fig hafwa eu afoilde ing framför fig of de fordne kämparne, Mwils marmordilder han Hade fett i palatsets trvädgåärd. Berusad af faderlig stolthet, glömde Han v