Helsingborgs-Posten – 23 maj 1863, sida 2

4 Alldenstund sä war en mar af gamla flaget hatadel han naturligtwis den nya tidsand au. EN utmorency, en Rohan hade ide mera rm! ilja än han för Ju alltmera på modet ide jemnlikhcten. Den gamle bofslagare hart ansag denna Der wara endast ett hjorns och se fade han alltid: Ian må lgnaäronen, det blifwer ändå sina små, ofta i ögonen fal Diatharin Louschart, clier lethurin, säsom han benämdes der han bobde, en myctet rätts skaffen man ac waärderades såsom sadan; ja, han war :nycket ärlig i det aldra minsta, mycket 1 alig, wänligt sinnad och tjenstwillig mot isynnerhet tycktes han wara Set mot nt, hwillen han höll mycket af. Er ide nästan sige om mäster Mathmins jin son, att han tilldad honom, oc att denne , war äfven mycket älskwärd. mar wacker och han egde till udemiiga, sroppsliga företräde, och ed det hwiltet den simpla dvägten ännu mera förskönar. Han war onttring 20 äv gommal, fång oh smidig till wexten, men icke deftomindre starkt bugd. Det syuntes af bang länga nmujfeljarta armar, hans breda, feniga Händer, att han war poåsaulde till jin fars handt met, man kunde af hufwudets dikiwa häl ning, d et höga hwälfda bröftet hos den Hy hlige gssosfen sluta till en öfwerensstämmelje mellan ssloch froppstfrafterna. Jsunuerhet ådrog fig Son Hunge Louscharts :fwud uppmärksamhet genoem den mycket utbreglade, karafteristista ansigtsbildningen. En örnudsa, öppna och eldiga ögon och en finbildad mun war det mest märkoara i hans sysionomi,