Helsingborgs-Posten – 19 maj 1863, sida 2

— —— fångwaktarens husten in till frn de fa Motte och meddelade henne, att någon från palatjet wille tala med henne. Fru de la Motte lig; hon wänoe jig mot wäggen och fade: — Mi man komma igen: jag har ide haft någon ro i natt, jag will nu sofwa litet på morgonen. Fångwaktarebustrun sade, att om hon wisste hwem det war fom hade erhållit tillstånd att få tala med henne, skulle hon icke fitta få stort wärde på sömnen, och tillade: få har den yttrat som wäntar derute. Wid denna underrättelse steg fru de la Mette upp och klädde sig i största hast. J det ögonblick hon skulle gå nt ur rummet fattade en af biträdena, fom hållit fig dold bakom dörrn, tag i hennes arm och tog den under sin samt höll henne med yttersta kraftansträngning fast wid handleden. En annan hittills dold man giorde på samma sätt. Men med en kralt, som man långt ifrån hade wäntat sig, rykte fru de la Motte sig lös och sprang tillbaka för att rädda sig i rummet, hwarifrån hon utträdt. Charles Henri Sanson, fom nn närmat fig stängde dörrn. Fru de la Motte stannade och betraktde honom med gnistrande ögon. — Grefwinnan, fade min farfar, war n wälwext person och starkt bygd. Man kune kalla hennes ansigte skönt, oaktadt dragens orgelbundenhet. Hennes lifliga physonomie mr fullt of behag; Hennes näsa war spetsigt atftende, den uttrycksfulla munnen war något sto, och ögonen, hwilka strålade som driljanfer, hur för litet af hwad munnen egde för mycket. DE: fom war mest i ögonen fallande, war heuns